Varje land har sin urbefolkning och i den nordöstra delen av det atlantiska fastlandet finns ett kortvuxet, brunhyat folkslag som kallar sig för Esak, vilket på deras eget språk helt enkelt betyder "människa". Så här lyder legenden som de själva brukar berätta: Esakfolket försöker hålla fast vid sin egen kultur, men kan samtidigt inte undgå att påverkas av sin omgivning. Man bor i hus om vintrarna och barnen går i skolan. Många av de vuxna har helt vanliga arbeten, men några lever på förfädernas vis och försörjer sig som jägare/samlare och genom olika hantverk. Karta. Om somrarna lever man mer traditionellt - man bommar igen sina bostäder och flyttar ut i skogen till ett gemensamt tältläger. Där får även barnen hjälpa till så gott de kan, genom att fläta korgar, snida skedar, tillverka smycken och andra saker som kan säljas till turister och på marknader. Vid lägerelden om kvällarna berättar man sagor, leker lekar, har ritualer och spelar musik. Instrumenten är dels mycket enkla som trummor och urholkade trädstammar, dels mer avancerade som panflöjt, gitarr och mangka. Mangkan är esakanernas eget stränginstrument. Den påminner svagt om en luta, fast klanglådans form är kantig. Den har en karakteristisk lite surrande, spinnande ton, eftersom fjärde strängen är löst spänd och inte spelas, utan bara får ljuda med.